Just  nu sitter jag i soffan med datorn i knät. Zion ligger i babysittern framför mig o gnäller omvartannat. Jag kan inte begripa att han aldrig kommer tilll ro, jag blir tokig på hans humör och hans non sleeping. Sid ligger och sover middag, han har så jävla bra rutiner..och är så tacksam för det. Man blir bortskämd när ens första barn har varit helt perfekt från födseln tills nu och antagligen framöver..såklart! Vi hade väl svagt räknat med en kolik unge eftersom Sid är så snäll, men inte på det här sättet. Zion är 3 månader om två dagar vilket betyder att magknip ska försvinna sakta men säkert.., vafan händer inget för då? Ska han vara tjurskalle tills han är 1 år eller över?
Jag vet att tre månader inte är så länge, men tro mig när jag säger att tre månader med konstant gnäll och skrik är en jävla lång och besvärlig tid. Jag har full förståelse för mammor som går ner sig när man har kids som är gnälliga konstant. Man tror mest hela tiden att det är ens eget fel, och man skyller bara på sig själv. Jag har lärt mig att inte göra det trots att Zion är som han är. Det är väl inte mitt fel att han är gnäll och tjurskalle. Jag gör allt jag kan för att han ska må bra och rivas.., mer kan jag faktiskt inte göra. Tyvärr har jag börjat ångra att jag skaffade en unge till, inte mini:s fel.., men det låter lite hårt att säga så.., men jag har inte tid till så mycket annat än till mina barn nuförtiden och det känns tungt. Jag skulle vara så tacksam om Magnus släkt bodde i K-d istället för Skövde så man kunde få lite mer avlastning. Det blir oftast min mamma som är barnvakt. Pappa orkar väl inte och bryr sig tyvärr inte så mycket. Jag känner mig mest väldigt irriterad på honom då han går miste om hans barnbarns uppväxter. Ge mig lite tid för att få vara själv och göra saker utan barnen. Jag försöker iaf hålla humöret uppe och tänka posetivt. Hoppas Zion blir lugnare snart och att Sid får sin dagisplats.


Här har vi lilla sur-äpplet. Hyffsat lugn ....ahhh